Efter nästan ett års uppehåll med gitarrbyggen kan jag nu gå i mål och lägga upp den 14:nde gitarren på de allt mer tunga och trångbodda gitarrhyllorna.
Som alltid när jag börjar med ett nytt gitarrprojekt vill jag testa och göra någonting annorlunda. Antingen i designen, elektroniken, lackeringen eller på något annat. Min ambition den här gången var helt enkelt; Att slutföra gitarrprojektet helt och hållet, inklusive lackning.

 
På tidigare gitarrprojekt har jag först byggt och satt ihop den för att testa och justera. Sedan har jag mer eller mindre, motvilligt plockat isär den, för lackning och finish. En annan orsak till att dröjer med lackning är också att jag helt enket är för otålig. För lackning och själva finish-arbetet är ganska tråkigt för det tar väldigt lååång tid. Dessutom blir man aldrig riktigt helt nöjd med det. Man kan verkligen säga att det är ett alldeles eget kompetensområde som tar tid och det krävs verkligen mycket erfarenhet för att det skall bli riktigt bra.
 

 

Med den här gitarren utgår jag lite i från mina tidigare telecaster-inspirerade gitarrer (Nr 11, 12 och 13). Designen skiljer sig kanske inte så nämnvärt mer än att den s.k. cut-away:n har mer en inverterad form och linje. Träämnet på hals, topp och kropp (förrutom greppbrädan) är genomgående valnöt. Trots det väger den inte mycket.
Valnötstoppen är böjd ner för armstöd med lite hjälp av fukt och värme (Biltemas Ångtvätt). En manöver som kändes lite riskfylld för det kan lätt spricka om man är för snabb och ivirig. Så här i efterhand tycker jag att jag kunde ha gjort nedsänkningen lite mer djupare. Men det är alltid svårt att veta förrän allt är på plats.
Kantlisterna valde jag att hoppa över den här gången. Dels för att jag har haft dem på nästan alla tidigare gitarrer som jag har gjort men också för att ha en ren kropp utan s.k. konturförstärkning.

 

 

Greppbrädeämnet är av Blackwood som jag köpte på Frankfurt-mässan 2016. Ett nytt träämne som jag inte har testat förrut. Påminner väldigt mycket om Ebenholtz men känns som en korsning mellan Ebenholtz och Rosewood. Ljudmässigt ligger det nog mer åt Rosewood-hållet. Billigt var det i alla fall (30:-). Tror att det är nästan en tiondel av Ebenholz kostar. Som extra halsförstärkning blev det två titanstavar istället för kolfiber. Kanske att det känns lite mer tyngre jämfört med de andra halsarna men det handlar nog bara om ett hekto eller två. Men som oftast brukar det vara de låsbara stämskruvarna som brukar göra det lite tyngre.

 

 

Några andra specifikationer; Körde DiMarzio Injector som hals-mick och en Suhr Thornbucker som bridge-mick. Hals-micken var kanske lite mer högljudd än vad jag trodde men det blev ändå bra balans mellan mickarnas volym. Extra fokus på det här bygget var också att jag isolera lite extra för sladd-kanalerna och utrymmet under switchen och pottarna. Single-Coil-mickar har ju en förmåga att dra på sig lite extra jordbrum och magnetiska-fält-störningar än vad humbucker-mickar gör.

 

 

Slutligen. Som lack och finish lade jag kopiöst många lager av Tru-oil (nästan 2 flaskor á 100 ml). Det är en dyr, tunn och dryg olja som vanligtvis används på gevärskolvar och som jag beställer från en jaktbutik i Boden. Fördelen med oljan är att den är lätt arbeta med och kan strykas på med en tygtrasa i lager upp till 2-3 gånger per dag. Det blir en tunn film-yta som torkar snabbt och kan olje-slippas 1-2 timmar efter senaste strykningen. Men jag tappade ändå räkningen på antal strykningar och slipningar den här gången också. Gissar på att den har åtminstånde 15-16 lager. I efterhand tycker jag att det inte hade skadats med att slipa lite mer. Även om ytan blev spegelblank så hade det inte skadat att köra några varv extra för att få upp en riktigt spegelblank finish. Det är bara att konstatera att jag brister lite i ork och tålamod i de senare arbetsmomenten. Bättringen på det får väl bli i nästa projekt.