Pickuptillverkning

Vilken personlighet och karaktär man får i gitarrljudet beror bl.a. mycket på valet av pickuper. Jag har därför funderat ett tag på att pilla ihop egna pickuper men haft respekt för svårighetsgraden i ett sådant arbete. Momenten i pickuptillverkningen kanske inte är så märkvärdiga i sig men när det kommer till vira upp den nano-tunna koppartråden på spolen blir det ganska svettigt för ovana händer.

Förra året köpte jag mig en pickupsnurra (pickup winder) för att kunna göra egna pickuper. Sedan dess har den stått i ett hörn i väntan på att jag ska våga prova på uppgiften. Jag var antagligen rädd för att inse att detta var över min förmåga. Men för några veckor sedan tog jag mod till mig och tänkte att det borde fungera. Allt handlar ju bara om få lite erfarenhet för att kunna göra saker bra.

Först ut blev ett par P90-mickar. Pickup-delarna kan man köpa som lösa delar eller som färdigt kit med magneter, bottenplattor, polskruvar och spolar etc. P90-modellen är en single-coil pickup dvs. en spole och har en magnetstång under spolen istället för magnetstavar genom den som man har på ordinarie single-coil modeller; strat- och tele-pickuper. Att montera spoldelarna var inte så svårt. Det svåra momentet kom när jag skulle lägga upp den tunna koppartråden jämnt och snyggt på spolen. Tråden är faktiskt lika tunn som ett hårstrå och knappt synlig. Skör och svårhanterlig med andra ord.

Efter att monterat ihop spolen, band jag fast tråden vid ett av utgångshålen för ledarna och satte en dubbelhäftande tejpbit på baksidan av spolen som sedan kunde fästas på pickupsnurrans roterande del. Här var det tydligen viktigt att den var centrerad och placerad i mitten så att den inte vobblade under själva spolningsmomentet. Risken var att det kunde börja rycka i tråden när man ökade hastigheten och att den gick av. Jag fick erfara detta några gånger under de första försöken. Därav bilden med en hög kasserad koppartråd.

Jag fick ett och annat avbrott på tråden. Som tur var gick det att laga genom att tvinna på en ny tråd och löda ihop trådändarna. Koppartråden har en tunn legering av något skyddande material så det är viktigt att man förseglar avbrottet efter lagningen. Som lösning på detta problem så fungerar tydligen nagellack magnifikt som isolering. Efter de första trevande försöken blev jag nödgad att åka och inhandla lite rött nagellack. Givetvis med en väl inövad förklaring i det olyckliga fall någon bekant skulle komma fram och fråga varför jag står och botaniserar nagellack på sminkavdelningen. 😉

10.000 varv och 4 avbrott senare var en av pickuperna klara. Andra P90 pickupen gick lite lättare med bara 3 avbrott.  För säkerhets skull blev det också några kontrollmätningar på att ohm-talen stämde med standard-specifikationen. Det var först efter pickup nummer 4 som jag kände att jag hade bättre koll på att vira pickuper. Konsten verkar vara att inte ha för låg fart och att ha bägge händers tummar och pekfingrar på frammatningen av tråden. De sista pickuperna som var tele-pickuper gick galant och jag fick inga avbrott. Men när jag kontrollmätte tele-pickuperna fick jag inga svar från mätaren och jag antog att jag hade misslyckats fatalt med dessa. Då kom jag på att det kanske berodde på att trådens plastlegering fortfarande var kvar på kontaktändarna, vilket visade sig stämma efter att jag värmde upp tråden med lödkolven.

Jag tror att när det kommer till karaktären i ljudet och skillnaden mellan maskin- och handvevade pickuper, så ligger det nog mycket i hur hårt och hur jämnt tråden ligger över spolen. Det finns även andra saker som spelar roll, t.ex. varvtal, tjockleken på tråden, magnettypen (alcino 5 och 2) och hur starkt magnetiserade dessa är. Vilken pol som magneterna har (syd eller norr) samt vilken riktning tråden är dragen (motsols/medsols) m.m. Alla dessa saker påverkar ljudkaraktären vilket gör det hela till större utmaning.

Efter att pickuperna var klara tejpade jag över spolen med svart pickup-tejp för att skydda koppartråden. Sedan var det dags att värma upp vaxpottan till 70 grader. Vitsen med att vaxa pickuper är att de ska bli lite tystare och att eventuellt brum-ljud försvinner.
Mitt vaxningsämne bestod av vanligt stearin- och bivaxljus. Cirka 80% stearin och 20% bivax. När ljusen hade smält ner och temperaturen var rätt, så åkte pickuperna i vaxbadet och där lät jag dem ligga i cirka 30 minuter. När det slutade komma luftbubblor från spolarna var dags att ta upp dem och torka av vaxet.

Nästa steg var att magnetisera tele-pickuperna. Dessa är omagnetiserade från början och man måste “ladda” magneterna själv vilket man gör genom att sätta 2 stycken starka magneter på var sin sida av ett skruvstäd. Nord skulle vara på ovansidan på pickuperna, så därför fick jag kolla upp vilken sida som var vilken först. Här använde jag mig faktiskt av mobiltelefonen, eftersom det finns en del appar som kan mäta magnetstyrka och riktning. Efter att ha dubbelkollat och märkt ut nord och syd så var det bara att dra långsamt och försiktigt pickuperna genom skruvstädets öppning några gånger. Den slutliga kontrollen var att mäta igen om ohm-talet stämde, vilket de gjorde. Euforin låg tät som en blöt filt (eller hur det heter) över verkstadslokalen när jag konstaterade att jag var en erfarenhet och några pickuper rikare!